Across the Universe – Beth Revis

Original title: Across the Universe

Series: Across the Universe #1

Other books in this series: A Million Suns

When Amy goes into the cryo she believes that she is going to wake up 300 years later at a new planet. But that’s not really what happens. Someone unplugs her and she nearly dies. She is now on the space ship Godspeed with Elder and there’s still 50 years left before they land. And then there’s someone going around unplugging other frozen people who aren’t as lucky as Amy. They have to find the murderer!

One of many thoughts when I read this book was “it reminds me of The Host”. I do not know what it was that reminded me of it. Maybe it was because of the cryons, or the fact the doctor were called Doc, or that one of the main characters were considered a freak. Or it might just have been the science-fiction. I do not mind that it reminds me of The Host (by Stephenie Meyer), though, because I really liked that book.

I think many have thought about the idea to find a planet far far away that someday will have inhabitants from our planet. And how we would fly there in a giant space ship. Maybe with frozen people on the ship, that will live when we come there. I think that this idea is really interesting. And I think this is the first book I’ve read where they are making this trip to a new planet.

Some things in this book was pretty obvious what was going to happen. For those who have read this book: for example who Orion was. I figured that out quite fast. But most of the time I just read and took in the space ship. I like when an author have created a new community or a world to live in. To be able to travel in a space ship there are a lot of things that are needed and has to be working. I like to read how everything is working.

One thing I don’t really get is the obsession Elder seems to have about Amy. Sure, she is different from all the others. But I don’t get the attraction. She’s not the only girl on the ship. The only one in his age maybe.

I mostly liked this book. I am a bit curious on how Beth Revis continues this series in the sequel A Million Suns.

Oh, one cool thing: if you look the the two faces on the cover in a bad light, you see them moving closer to each other.

Rostad på kärlekens grill – Louise Rennison

Original title: … startled by his furry shorts

Series: Gerogia Nicolsons dagbok: #7

Other books in this series: Bekännelser om killar, kyssar och katter, Det är okej, jag har jättestora trosor på mig, Akut uppdatering av hångelskalan, Kyssmisstag i sjunde kärlekshimlen, På kärleksspaning i Hamburgerland,Jag och mina killmagneter fantastico, Campingfiasko i tårtträsket, Drömmar och stjärnsmällar, Party fiasko

Boken handlar i stort sett om: Georgia frågar chans på Massimo (den italienske kärleksguden), men han svarar att han inte vet och att han ska svara om en vecka.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken.

Huvudkaraktären Georgia. Hon är riktigt egotrippad och är elak mot sin bästa kompis (som jag för övrigt inte förstår varför hon är Georgias kompis eftersom hon är elak hela tiden) och mot sin mamma. Och det enda hon tänker på är killar och hångel. Och hon verkar lite fixerad på jättestora trosor.

Jas, Georgias bästa kompis fick jag inte så stor uppfattning om hur hon var, förutom att hon hade något hemligt vingummi-förråd och Georgia hade någon uppfattning om att hon hade jättestora trosor. Georgia tycker att det är Jas som ska be om ursäkt när Jas är sur på henne. Men jag skulle också vara sur om jag blev nerknuffad i ett dike.

Jag tycker om vissa smådetaljer som finns i boken. Mr Attwood som går runt och ser till så att ingenting börjar brinna. Buffelhornen som gör att de får kvarsittning.

Jag har funderat lite på till vilken ålder den här serien är riktad till. Först tog det ett tag innan jag kom fram till hur gammal Georgia är. En gång nämns det att hennes kompis (som för övrigt planerar att ha ett vikingabröllop med sin kille när hon fyller 21) är 15 år, men hon är 21 om fem år. Så jag drog slutsatsen att de borde vara i 16års-åldern. Det gjorde inte direkt huvudpersonen mindre barnsliga. Det känns definitivt inte som att de är så gamla. Jag skulle mer tro på att de var 11-12. Fast då skulle de kanske inte vara så inriktade på hångel. Eller kalla någon för “kärleksguden” eller “sexguden”. Därför har jag lite svårt att avgöra till vilken ålder boken är avsedd till. Kanske 13-14?

Men samtidigt är boken galen och man vet inte riktigt vad det är som kommer dyka upp härnäst, vilket gör att den blir lite småkul att läsa emellanåt.

Rostad på kärlekens grill är den första boken jag läser i den här serien. Och jag vet inte riktigt hur sugen jag är på att läsa någon mer bok ur serien. Mestadels är den väldigt barnslig och den är lite dålig-så-den-blir-sorglig-så-den-blir-komisk. Och Georgia är barnslig och elak och någon borde trycka ner henne på jorden och få henne att bete sig som folk.

Vingar – Danielle Steel

Original title: Wings

Jag vet inte riktigt hur min betyg-skala ser ut för tillfället. Den omarbetas lite.

Cassie har alltid älskat flygplan. Hon bor i stort sett på sin pappas flygfält där hon fixar med planen. Men hennes pappa låter henne inte flyga – det är inte för kvinnor. Fast Cassie är inte någon som låter sig hindras efter det. Efter att hon nästan krashat i ett jätteoväder vägrar hennes bror att låta henne följa med upp fler gånger. Istället får hon i hemlighet flyglektioner av sin pappas arbetskamrat Nick.

Åh, vad jag blev irriterad över baksidan. När jag hade läst den kändes det som att baksidan avslöjade alldeles för mycket av boken men jag hoppades innan jag började läsa att så inte var fallet. Det visade sig att allt som stod på baksidan hade hänt vid sidan 299 (av 346.5). Det är därför jag brukar försöka undvika baksidor, ifall de skulle avslöja för mycket.

Tänker såhär i efterhand att det kanske inte gjorde så mycket. Men det störde mig lite när jag läste boken att det tog så lång tid innan allt på baksidan hade hänt. Baksidan var lite som en sammanfattning, fast utan slutet. Jag tror att anledningen till att baksidan avslöjade så mycket är att boken går i ganska långsam takt och jag upptäckte själv att det var ganska svårt att skriva en någorlunda bra synopsis. Den jag skrev är bara en liten del av historien, men det känns som att jag skulle avslöja för mycket om jag skrev mer.

Okej, vad tyckte jag om Vingar? Vi kan börja med bra saker.

Det här är en bok om bland annat passion till flygplan. Det är ett annorlunda, men ett kul ämne. Det finns inte så många böcker om just flygplan och flygning – vad jag vet? Inte några som jag har läst i alla fall. Jag tycker om att läsa om nya saker, historier med ämnen jag inte har läst om förut.

Jag tycker om Nick!

Jag tycker att boken går i ett lagom tempo. Den är mysig. Fast, under ganska lång tid av boken hade jag en “snart kommer någonting hemskt att hända”-känsla. Jag hoppades att det inte skulle vara fallet, och jag vet inte riktigt hur det blev med den känslan. Det var nästan att jag tänkte lägga undan boken ett tag och läsa någonting annat i mellan.

I dagens YA tycker jag att det är väldigt mycket “kärlek vid första ögonkastet”, någonting som jag ibland blir lite trött på. Jag tycker inte att det är så realistiskt. Även om författaren försöker slänga in någonting övernaturligt som förklarar varför det är kärlek vid första ögonkastet så fungerar det inte alltid. Därför tycker jag att det är skönt med en omväxling. Den här boken är inte YA, men jämföra kan man ju alltid.

Vad tyckte jag om Cassie? Jag tyckte om hennes envishet och hennes skicklighet med flygplan. Jag gillar att hon inte låter det stiga henne över huvudet. Men, jag gillar inte riktigt hennes naivitet. Men å andra sidan hade inte boken blivit samma sak utan den biten.

Anledningen till att jag började läsa den Vingar var att jag gick en tur på myrorna och såg en hel hylla full med Danielle Steel-böcker. Jag tänkte inte att “de där böckerna måste vara dåliga eftersom det är så många där” utan jag blev nyfiken på vad det kan vara för böcker. Jag tänkte att det troligtvis var någon som tyckte om Danielle Steel och det var samma person som hade lämnat in allihopa. Funderade på om böckerna tillhörde en serie, men så var inte fallet. Eftersom jag blev nyfiken på vad det kunde vara för böcker läste jag på några baksidor och valde sedan denna för att se vad det kunde vara för någonting.

I början var jag lite fundersam, den var inte riktigt som jag hade trott att den skulle vara. Fast, jag hade inte riktigt tänkt mig någonting. Jag förstod inte riktigt varför man fick läsa om den där snubben. Sen visade det sig att det var ju Cassies pappa, och man behövde den där bakrunds-turen.

Jag funderade lite på ålderskillnader när jag läste den här boken. Den utspelar sig innan och i början av andra världskriget. Jag håller inte riktigt koll på vad som räknades som stor ålderskillnad då. Nu skulle 15-18 år vara väldigt mycket, speciellt om ena personen är runt 20. Var det okej då? Det verkade inte så farligt här i alla fall.

Och så har vi Nick. Med en stor passion för flygplan, förnuftig men svartsjuk. Man kan inte låta bli att gilla honom. Nick är klart min favoritkaraktär i den här boken.

Kort och gott: jag tyckte om boken, fast det fanns den här snart-kommer-någonting-dåligt-att-hända-känslan i bakhuvudet. Annars tyckte jag att den mestadels var lite mysig. Favoritkaraktär var Nick. Jag tycker inte om Cassies naivitet.

Jag skulle nog inte ha någonting emot att läsa någon mer bok av Danielle Steel, fast låta bli att läsa på baksidan innan.

Klicka på bilden så kommer du till Danielle Steels hemsida. Där finns det ett utdrag ur boken. Jag ser den lite som prolog även om det är första kapitlet.

Maras list – Raymond E. Feist, Janny Wurts

Original title: Daughter of The Empire

Series: Imperiets dotter #1

Fortsättes av: Maras hämd, Barbaren, Kaos, Magi och Det förbjudna

När Maras far och bror dör blir det hon som får styra över Acomas ägor. Hon är den sista i familjen Acoma så det är Maras plikt att styra och föra namnet vidare. Det krävs mod och man måste vara beredd att satsa allt för att kunna överleva sina fiender.

Det här är en bok som jag kallar ren fantasy. Författaren har byggt upp ett helt nytt samhälle med egna traditioner, platser och varelser. Miljön är oftast i någon sorts medeltida miljö.

Det är många saker jag tycker om i den här boken. Jag tycker om deras artighet, deras sätt att tilltala varandra och till de som står högre i rang. Jag tycker om Mara, visserligen tycker jag inte att alla hennes beslut var de bästa, men trots att hon bara är 17 år tar hon över rollen som härskare med en oväntad säkerhet och verkar alltid ha någonting planerat med det hon gör.

Jag tycker också om språket i boken. Jag tycker att det är en bra översättning och språket är annorlunda till de böcker som jag vanligtvis läser.

Jag tyckte inte om Buntokapi! Jag tycket att det drog ner stämningen på boken mycket. Den blev lite dyster på sina håll när han var med. Jag tycker inte om riktigt elaka personer.

Det förekommer några mysko varelser i den här boken; cho-janer. Som jag uppfattar det så är det någon form av kentaur-människor som lever som myror. På ett kentaur-människor-vis förstås.

Jag tyckte om boken, men ibland tyckte jag inte om den på grund av Buntokapi.

Jag ser fram emot att få läsa nästa bok, är nyfiken på vad Mara har i kikaren. Men samtidigt vet jag inte om jag vill läsa mer om Buntokapi, hoppas att han försvinner snart.

Bilden hämtade jag här, där kan man också läsa Alvas recension.

Mordet på Orientexpressen – Agatha Christie

Original title: Murder on the Orient Express

I give this book 5 stars out of 5 possible.

Boken utspelar sig mestadels på ett tåg. Man får följa Hercule Poirot. På tåget befinner sig också ett antal andra passagerare, varav en blir mördad i början av resan. Hercule Poirot är en privatdetektiv och han kan såklart inte låta bli att börja nysta i historien.

Ganska snart efter att Hercule Poirot har klivit på tåget presenterar Agatha Christie vilka som mer finns med på tåget. Jag kände att det blev väldigt mycket att ta in på en gång, man blir presenterad för många personer på en gång att jag blev rädd för att glömma bort dem och inte kunna hålla isär dem. Jag övervägde om jag skulle skriva upp karaktärerna på en lapp och skriva upp vad man får veta om dem så att jag enkelt ska kunna gå tillbaka och se vem det är man pratar om. Jag skippade den idén och fortsatte och läsa, jag tänkte att jag kunde ju alltid börja om om jag tyckte att det blev förvirrande med alla karaktärerna. Jag behövde aldrig skriva den där lappen. Ju längre in i boken man kommer, desto mer får man lära om de olika personerna. Det var inte alls så svårt att hålla isär dem som jag hade trott att det skulle bli. Fast jag använde mig en del av den lilla “kartan” över kupéerna som kom där man kunde se vilka personer som bodde i vilken kupé.

Mordet på Orientexpressen är den första boken jag har läst av Agatha Christie. Och jag känner på mig att det inte blir den sista.

Boken är väl genomarbetad och det finns ledtrådar gömda så att läsaren själv kan lista ut vem det är som är mördaren.

Jag tycker om Agatha Christies sätt att skriva. Jag tycker om hur man får veta saker bit för bit och att det inte går så snabbt. Mordet på Orientexpressen är en så kallad pusseldeckare. Mycket mysig och trevlig. Rekommenderas varmt.

The Secret Circle – L. J. Smith

Original title: The Initiation #1, The Captive part one
Series: The Secret Circle #1 and #2- part one

Cassie är inte världens gladaste över att behöva flytta från sina gamla kompisar. Men när hon börjar den nya skolan tänker hon att hon kanske kan passa in i alla fall. Det är innan hon möter Faye. Fast sen möter hon Diana. Och sen är ingenting sig likt längre.

Anledningen till att jag började läsa den här serien var tv-serien. Jag såg några avsnitt och tänkte “ja, den här serien vill jag läsa”. Samtidigt var jag lite tveksam för jag har tidigare försökt mig på Vampire Diaries av samma författare och det var inte riktigt någonting i min smak. Och när jag tittade på något avsnitt av tv-serien var det väldigt mycket som inte stämde. Jag var alltså lite rädd för att boken skulle vara mycket sämre och att det inte alls skulle stämma överens.

Jag tycker nog att mina farhågor stämde till viss del. Det var mycket som inte stämde. Till att börja med lever Cassies mamma. Jag har ingenting emot att hon lever i böckerna, men det är en stor skillnad på om en person lever eller inte lever. Sen har vi Faye. Hon är mycket grymmare i boken och jag tycker inte om henne här. Cirkeln är består av 12 personer istället för 6, det störde jag mig inte så mycket på. Men det blev lite fler personer att hålla reda på.

Det fanns också en del saker som jag tyckte bättre om i boken. Till exempel Cassies relation till Adam. Den är lite mer hälsosam i boken. I tv-serien blir den omedelbar, pang-på. Det är väl lite så i boken också, men det känns annorlunda. Det känns lite som att i vanliga fall skulle jag inte riktigt ha tyckt om den, men jag kan inte säga vad det är som gör att jag tycker om den.

Upptäckte när jag kom ungefär hit att jag skriver på fel språk. Men det får bli så den här gången. Ni kan låtsas att det är på engelska.

Som jag nämnde tidigare har jag läst lite av Vampire Diaries (de två första böckerna för att vara exakt) och serien passade mig inte riktigt. Jag tycker att The Secret Circle påminner om Vampire Diaries men jag tycker bättre om The Secret Circle. Jag var tveksam till den på många punkter men jag vill veta hur den kommer att fortsätta så jag siktar på att läsa fortsättningen.

Döda flickors dans – Rachel Caine

Original title: The Dead Girls’ Dance

I don’t really know how to grade this book.

Series: Vampyrerna i Morganville #2

Döda flickors dans är fortsättningen till Glashuset. Nästa bok i serien heter Midnattsgränden – kommer ut hösten 2012. På engelska finns också böckerna Feast of Fools, Lord of Misrule, Carpe Corpus, Fade Out, Kiss of Death, Ghost Town, Bite Club, Last Breath, Black Dawn (tror den kommer ut någon gång under våren 2012).

Kanske borde man inte läsa den här recensionen om man inte har läst Glashuset. Det kan förekomma spoilers.

Glashuset slutade med en cliffhanger. Döda flickors dans börjar precis där Glashuset slutade.

Jag tyckte väldigt mycket om Glashuset och såg fram emot att läsa nästa bok – Döda flickors dans.

Jag måste säga att jag var lite tveksam i början. Jag tror att det var språket som gjorde det, det kändes lite fånigt. Svårt att säga om det var översättning eller om det skulle ha känts likadant om jag hade läst boken på engelska. Det kändes som att vissa saker personerna sa inte passade in, det kändes inte som att någon skulle säga så på svenska. Det kändes helt enkelt lite fånigt. Men, när jag hade kommit en bit in i boken tänkte jag inte längre på det. Jag vet inte om det var så att det blev mindre fånigt eller om jag helt enkelt inte tänkte på det eftersom jag tyckte att själva historien var bra.

Det är kul att läsa en bok där vampyrerna ses som de elaka för en gångs skull, har inte läst så många sådana. Här är det vampyrerna som har makten och bestämmer över staden. De framställs som att vara väldigt elaka och andra lite mindre elaka. Det är lite “gammal är vis” över det hela. Och, den som inte är lika gammal är hämndlysten och vill ha makten. Och den som är ung är en liten mjukis.

Jag måste säga att det var en scen någonstans i mitten av boken som jag inte tyckte om. Och jag funderar lite på hur i all världen Clare tänkte där. Om någon var elak mot mig – och det här skulle jag tycka var riktigt obehagligt om jag var med om, jag skulle ha blivit riktigt rädd, skulle jag inte förlåta, eller i alla fall nästan förlåta, personen i fråga så lätt. De där killarna var riktiga sliskisar.

Åldern stämmer inte riktigt överens. Clare ska vara 16 år. Och hon är smart, hon har ju hoppat över någon klass eller två. Så hon ska vara smart (i vissa avseenden iallafall). Men de andra tycker jag inte att åldern heller stämmer på. Det känns som om personerna (Michael, Eve, Shane, Monica) beter sig fel. Det känns som om de är på Clares nivå, även om Michael och Shane gärna vill säga till henne om var hon kan/inte kan göra eftersom hon är mycket yngre än dem.

Liksom Glashuset slutade också denna med en form av cliff-hanger. Förra kunde jag i och för sig lista ut hur det skulle gå. Så klart kunde jag inte veta säkert hur det skulle gå. Nu vet jag inte riktigt, det är inte lika förutsägbart i den här boken. Det finns olika sorters cliff-hangers. Den här är av den bra sorten. Den är inte för stor, men tillräcklig för att jag gärna skulle se att nästa bok skulle komma ut lite tidigare.

Samtidigt funderar jag lite på hur serien ska kunna fortsätta så länge. På wikipedia läste jag att serien kommer bli 15 böcker. Jag vet inte riktigt hur Rachel Caine kommer kunna fortsätta serien utan att den blir sämre.

Sammanfattningsvis: jag tyckte om Döda flickors dans men tyckte att Glashuset var bättre. Kanske kunde språket ha varit bättre, tyckte att det var lite fånigt i början. Tycker om vampyrerna. Ser fram emot att få läsa Midnattsgränden men vet inte riktigt hur Rachel Caine ska kunna hålla serien på samma nivå i tolv böcker till.

Kitty i Europa – Carolyn Keene
Three books in one: Mysteriet i Schweiz, Jakten i Rom och Terror i Grekland.

Original titles: Nancy Drew Files 72 – Swiss Secrets, Nancy Drew Files 73 – Rendezvous in Rome, Nancy Drew Files 74 – Greek Odyssey

Series: Kitty / Nancy Drew Files #72-74

I give this book 4 stars out of 5 possible.

Kitty och hennes vänner Bess och George ska resa runt i Europa över en sommar. Tanken är att det ska bli en härlig semester. Såklart blir det inte riktigt som det var tänkt. I Schweiz möter de Franz Haussman (som är arvtagare till en av landets största förmögenheter) och blir nästan överkörda av en båt när de åker skidor. I Italien får Bess en kopia av ett antikt halsband. Som visar sig vara äkta och närmast ovärdeligt. I Grekland  blir hotellets kassaskåp plundrat.
Kitty träffar Mick under resand gång och hon börjar fundera hur det egentligen är med henne och pojkvännen Ned där hemma.

Det här är de första Kitty-böckerna jag läst som hänger ihop, som jag vet utspelar sig direkt efter varandra. De går att läsa var för sig, men jag tyckte om att jag hade dem i samma bok för det blev en helt annan känsla att läsa dem så här. Jag menar att ha dem på samma ställe och veta att de hänger ihop. Trots att de är fristående.

Jag tycker att Kitty-böckerna är mysiga. De är simpla, språket skulle kunna vara bättre och karaktärerna är inte så väldigt utvecklade. Men det räcker för mig. De är mysiga och är lite av en slö-läsar bok.

De senaste gångerna jag har läst en Kitty-bok har jag funderat lite på hur spåket är i original. Är lite nyfiken så jag får se om jag ska försöka få tag på någon Nancy Drew-bok. Det har jag sagt ett tag så jag får se när det händer.

Jag kollade runt lite efter att jag läst Kitty i Europa för jag var lite nyfiken på hur många Kitty-böcker som skrivits. Jag hittade hit och det finns tydligen flera olika Kitty-serier. Kitty i Europa tillhör en spin-off serie. Innan visste jag bara att Kitty och Lill-Kitty fanns. Nu har jag blivit nyfiken på de spin-off serier som jag inte visste om fanns, får se vilka som går att hitta.

Firelight – Sophie Jordan

Original title: Firelight

Series: #1

Other books in series: Vanish

I give this book 5 stars out of 5 possible.

Jacinda is a draki, she can shift between human and dragon form. She has the ability to breathe fire which makes her special. There are not many dragons who are able to do that.
And this thing happens so she has to go away and hide from the other dragons. And dragon hunters. The problem is that her draki spirit fades and she really doesn’t like that.

It’s got dragons! Dragons are cool, I like dragons.

Usually when I read a book I’m often with the character in her/his choices (you know Peeta/Gale, Edward/Jacob) I want the same as the main person wants. But I didn’t in this book. Jacinda liked Will. I liked Cassian. (I don’t know how fussy you are about spoilers. I’m not sure this is one.)

I really liked this book. I can’t really put my finger on what made this book good. I liked the language. There is this typical American YA-plot; you fall in love with the person you shouldn’t because it’s dangerous for you. So, what made this book different to the others? Of course, there’re the dragons- which is awesome. I don’t usually like the fact that the main character fall in love at first sigh, I think it’s a bit silly. I think you could say that that happens in this book too, but it feels different in this one. I don’t really know how to explain it.

I can’t wait to read Vanish. I really want to know what happens next. There was this sneak peak with the first chapter of it in the end. And it was really good.

I think you should read this book. Especially if you like dragons.

City of Fallen Angels – Cassandra Clare

Original title: City of Fallen Angels

I give this book 3 stars out of 5 possible.

Series: The Mortal Instruments #4

Other books in this series: City of Bones, City of Ashes, City of Glass, City of Lost Souls (getting released May 8, 2012) and City of Heavenly Fire (September 2014). The release dates did I read about here.

Click on the picture to read the synopsis on goodreads.

I actually wish that this series ended after City of Glass. I thought that was a good ending. This book started out with just a lot of relation-ship stuff. I might have thought this book had been better if it wasn’t so slow in the beginning. It took almost half the book before something started happening.

I don’t think I have so much more to say about this book. I really liked the earlier books in this series and really wanted this one to be as good. I got a little disappointed. I thought it was slow in the beginning, I wanted things to happen faster. And when things started happening, the book got better.