De vänsterhäntas förening – Håkan Nesser
Originaltitel: De vänsterhäntas förening (2018)
Serie: Barbarotti, Van Vetereen
Typ av bok: Pocket
Längd: 544 sidor
Förlag: Albert Bonniers förlag

Från bokens baksida:
Medan Marten Winckelstroop och Rejmus Fiste ännu går i Oosterby småskola bildar de De vänsterhäntas förening. Flera årtionden senare brinner ett gammalt pensionat ner till grunden och ett antal människor omkommer. Det ena hänger ihop med det andra, men det finns ingen kvar i livet som kan förklara hur. Nästan ingen.

Det har gått femton år sedan den sista boken om kommissarie Van Veeteren kom ut. Det har gått sex år sedan man senast kunde läsa om inspektör Gunnar Barbarotti. I De vänsterhäntas förening möts de för första (och enda?) gången.

Det började med att jag och en kollega fick den här boken på jobbet, de var överblivna böcker från sommarfesten. Svenska deckare är inte någonting jag brukar plocka upp och den här hade kanske stått oläst länge i hyllan om inte min kollega sa ”Ska vi läsa den tillsammans?” Två blev en vecka senare fem och tillsammans läste vi och diskuterade fyra eller sju kapitel i taget.

Till en början var jag väldigt positivt överraskad, den var inte alls vad jag hade tänkt mig. Det var korta kapitel och det gick snabbt att läsa, hade jag inte haft mina bestämda kapitel jag fick läsa hade jag fortsatt att läsa. Den hade nog blivit utlöst ganska fort.

Det är nytt för mig att läsa på det här sättet. Jag vet att vi delade upp läsningen i böcker i skolan men det var inte riktigt samma diskussion av det hela då. Jag tycker att läsningen blev lite hackig, det var ett visst antal kapitel man fick läsa och sen vänta på att få läsa fortsättningen tills man hade pratat. Trots att jag ofta läste ut kapitlen samma morgon som vi skulle diskutera hade jag lite svårt att komma ihåg vad som hade hänt, speciellt i det som hade hänt tidigare i boken. Men, bortsett från att det blev lite hackigt och att jag inte alltid var så bra på att komma ihåg vad som hade hänt sen sist tyckte jag att det var ett trevligt sätt att läsa på. Jag hade någon att diskutera handlingen med som hade läst lika långt som jag hade, det var ganska tacksamt att börja att läsa en deckare så här för om man inte hade något annat att diskutera så kunde man alltid bolla idéer om vem mördaren var.

Jag tyckte om Nessers språk. Det var lätt att fortsätta läsa, det var ett bra driv framåt i boken och korta kapitel. I början tycket jag att han var lite för vag och mystisk, Van Vetereen var en hejare på att inte berätta saker – han berättade lite halvvägs och sen blev det inget mer. I första delen av boken får vi bland annat träffa Van Vetereen och hans fru Ulrike i nutid. Kemin mellan det gifta paret tyckte jag inte nådde ända fram. Van Vetereen tänkte någon gång att han inte skulle klara sig utan Ulrike men annars så kändes det inte riktigt som att de kände varandra. Ulrike kändes mest som ett redskap för att få ur kunskap från Van Vetereen i fallet.

Den här boken kändes som en bok som är skriven till fansen. Håkan Nesser låter två av sina huvudkaraktärer mötas och lösa ett brott tillsammans. Jag tror att jag kanske hade uppskattat den här lite mer om jag hade läst något om de båda karaktärerna sedan tidigare. Jag är lite sugen på att göra just detta – läsa någon annan bok som de har varit med i och se hur karaktärerna känns där, se om de är annorlunda mot här.

Hade jag läst boken själv hade jag kanske inte kommit på vem mördaren var innan slutet, jag hade nog egentligen inte funderat så hiskeligt mycket under tiden som jag läste, men nu när vi diskuterade hade vi många teorier om vem det kunde vara och den vi trodde mest på visade sig vara rätt.

Överlag tyckte jag att det var en trevlig bok att läsa. Jag tyckte om skrivsättet. Även om det var mord och andra hemskheter i boken så var den inte skriven på ett dystert sätt. Det fick en mörkare ton först när brevet kommer. Det jag var mest missnöjd med i boken var att Nesser lämnade flera oklarheter i upplösningen, vi fick inte svar på alla våra frågor. Det var tråkigt och jag hoppas att det inte är en vana han har.

Jag gav boken 3 av 5 stjärnor – jag tyckte om den.