Kitty och falskmyntarligan – Carolyn Keene
Original title: Nancy Drew Mystery Stories 139 – The Secret of Candlelight Inn
I give this book 4 stars out of 5 possible.
För många år sedan fanns det en falskmyntarliga som fick ut falska sedlar i River Heights. De fångade aldrig hjärnan bakom brottet. Nu dyker det upp plötsligt upp nya sedlar och Kitty bestämmer sig för att ta reda på vem som ligger bakom det hela. Men någon har bestämt sig för att försöka stoppa henne.
Jag har alltid gillat Kitty. Det är någonting speciellt med dem. De är mysiga, spännande och lite småkluriga. Och man kan alltid försöka lista ut vem det är som är skurken. Jag vet inte riktigt hur jag ska betygsätta den här boken. Jag tycker att de är bra, ganska enkla men de är liksom tillräckligt. Jag har funderat lite på hur stor betydelse språket har i boken. Det är enkelt, ordförrådet är inte särskilt komplicerat. Funderar på om jag ska försöka hitta någon Kitty-bok på engelska (som där heter Nancy Drew) för att se skillnaden.
Det finns inte så mycket djup på karaktärerna som man vill ha i vissa böcker, man kan vilja lära känna dem och vill veta mer om dem hur de tänker etc. Jag tycker inte att det behövs riktigt i Kitty-böckerna. Man får bilda sin egna uppfattning om hur de är. George är sportig, Bess gillar sötsaker, Kitty är smart och duktigt på att lösa mysterier. Vad de sedan gör för tillfället varierar i varje bok för att passa in i historien. I den här historien tränar George inför en löpartävling och Bess tar hand om en hundvalp som senare ska utbildas till ledarhund för blinda.
Jag gillar att boken är lite småklurig. Karolyn Keene lägger ut ledtrådar här och var för att få läsaren att spekulera runt vem det är som är skurken. Men lösningen finns alltid insmugen där utan att man kanske märker det. Man ser kopplingar mellan personer som levde under första falskmyntarhärvan och den som pågår nu, men hur hänger det ihop? Jag gillar att följa historiens gång om hur Kitty och hennes vänner kommer in på olika spår och hur de tar reda på vilket som är det rätta.
Jag tycker inte att man kan bli för gammal för Kitty. Det är en mysig serie som är avkopplande och inte kräver så mycket tankeverksamhet.
Pingback: Oktober 2011 « I read quite a lot