Damernas detektivbyrå

Damernasdetektivbyrå

Damernas detektivbyrå – Alexander McCall Smith
Original title: The No. 1 Ladies’ Detective Agency (1998)
Series: The No. 1 Ladies’ Detective Agency #1
Nästa bok i serien: Giraffens tårar
Förlag: Egmont Richter

Jag har tidigare hört mycket gott om serien om Mma Precious Ramotswe, att den är trevlig, pysslig och lite mysig. Vi börjar med att få lära känna Mma Ramotswe och hennes far. Där, alldeles i början när vi bland annat får läsa om ett äktenskap tyckte jag inte att den var så himla mysig. Men sen, när vi har fått lite bakgrund och har lärt känna karaktärerna går den över i lite mer mysighet.

Jag tycker om lugnet som finns i boken. McCall Smith beskriver en vardag i Afrika ur en kvinnodetektivs synvinkel. Det är skillnad mot hur vi lever här, där får allt ta den tid som det tar. Det pratas i boken om hur man inte vill att det ska bli som i det stressiga Amerika där tid är pengar, en rädsla för att det ska bli så.

Mma Ramotswe är tjock. Det är en symbol på välstånd, det finns inga ideal om att man ska vara smal som en sticka. Det är fint att vara tjock, man står stadigt på jorden. Att hon är tjock är ett konstaterande. Hon får vara som hon är utan att någon försöker ändra på henne eller att samhället runtomkring säger att hon “ska vara” någonting annat.

Det rynkas lite på näsan åt att det är en kvinna som öppnar en detektivbyrå, kan en kvinna verkligen vara detektiv? Självklart, säger Mma Ramotswe.

“Det står här, under yrke, att ni är detektiv”, sa han i butter ton. “Hur kan en kvinna vara detektiv?”
Mma Ramotswe blängde på honom. Om hon drog ut på konfrontationen skulle hon tappa bort doktor Komoti, vars pass nu stämplades. Om några få minuter skulle han vara genom gränskontrollen, och den lilla vita skåpbilen skulle inte ha någon chans att hinna upp honom.
“Många kvinnor är detektiver”, sa Mma Ramotswe med värdighet. “Har ni inte läst Agatha Christie?”
Tjänstemannen tittade upp på henne och reste ragg.
“Vill ni påstå att jag inte är en bildad man?” morrade han. “Är det vad ni säger? Att jag inte har läst denne mr Christie?”  – s. 209-210

Jag tycker om att det är många små historier i en bok. Det finns en historia som är en röd tråd igenom hela boken, men består mestadels av många små kortare historier. Det gör att den beskriver en vardag på ett annat sätt än om det bara hade varit en enda historia det cirkulerades kring.

En mysig bok. Ett fint slut. Kommer jag läsa fler böcker i serien? Ja.

This entry was posted in Swedish and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s