Järnkonungen – Julie Kagawa

Original title: The Iron King

Series: Iron Fey #1

Other books in this series in Swedish so far: Järnprinsessan, Järndrottningen

In English: Winter’s Passage (#1.5), The Iron Daughter, The Iron Queen, Summer’s Crossing (#3.5), The Iron Knight

Meghan Case fyller 16. Robbie, grannen visar sig vara någon helt annan mot vad Meghan från börjat trott. Luke – styvbrodern börjar bete sig konstigt. Tillsammans med Robbie beger sig Meghan till landet Aldrig för att leta reda på brodern.

När jag öppnade boken väntade jag mig inte det här. Jag väntade mig inte en syster som ger sig in i en helt ny värld för att leta reda på sin bortbytta bror.

Jag har sett många som tycker om boken. Den handlar om alver! Jag tror inte att jag har läst någon bok med alver förut? Jo, Eragon! Som jag har nämnt några gånger förut så gillar jag att läsa böcker med saker som jag inte har läst om förut.

Någonting jag gillar med fantasy är att vad som helst kan hända. Det är inget konstigt om man blir tillfångatagen av ett gäng troll som tänker äta upp en. Eller om man umgås med en katt som gillar att vara osynlig.

Jag tycker att Järnkonungen påminner lite om Bilbo. Grundhistorien är lite likadan; både Bilbo och Meghan är ute på en resa och på vägen händer det mysko saker. Även om de är mycket olika i övrigt.

Jag tycker om det faktum att man inte tycks kunna göra någonting gratis. Vill man ha hjälp av någon måste man betala något sorts pris. I det här fallet är det lite det som hjälper till att föra historien framåt.

I början funderade jag på varför valde Julie Kagawa 16 år? Det börjar med att Meghan berättar att hon strax fyller 16, hon säger att det “låter som en magisk ålder”. Att det är då allt händer i till exempel sagor då “flickor förvandlas till prinsessor och blir förälskade och börjar gå på baler”. Då tänkte jag: varför 16 år? Kunde hon inte ha varit 17 istället? Det hade varit lite roligare eftersom de flesta andra YA böcker (i alla fall som jag har läst) är huvudpersonen 16 år. Bryt mönstret lite.

Över lag tyckte jag att det var en ganska trevlig bok. Annorlunda, men trevlig.

Favoritkaraktär i den här boken är katten; Grimalkin. Han är cool.

Jag tyckte att språket var helt okej i Järnkonungen, även om jag kom på mig själv med att översätta dialogerna. Jag blev tvungen att tala om för mig själv att jag förstår svenska, jag behöver inte översätta det till engelska. Ofta när det händer är det för att dialogerna känns fåniga, men den här gången tyckte jag inte att de var det.

Har Järnprinsessan, del två, hemma och jag ser fram emot att få läsa fortsättningen.