Svindlande höjder – Emily Brontë
Originalets titel: Wuthering Heights (utgiven första gången under pseudonym 1847, första gången på svenska 1927 med titeln Blåst)
Förlag: Albert Bonniers Förlag
I Svindlande höjder får vi träffa Mr. Lockwood som hyr ett hus av Heathcliff. Efter att ha varit på besök hos Heathcliff blir han nyfiken på dennes historia och ber sin hushållerska att berätta. Även om det från början är Heathcliff Lockwood är intresserad av är det Catherine berättelsen kretsar kring. Hon är den viktiga i historien.
Boken handlar till stor del om skillnader mellan kvinnan och mannen. Hur de två är i stort sett jämlikar som barn och innan giftermål. Men så fort de har gift sig är det genast mannen som har makten och är den som bestämmer. Kvinnan har ingenting att säga till om.
Det finns mycket känsla i Svindlande höjder. Det finns inte så många olika sorters känslor, men de som finns är det mycket av. En av mina tidiga tankar om den här boken är att de är väldigt arga hela tiden. Ett tidigt exempel är när Lockwood är på besök hos hyresvärden. Det är snöoväder och ingen vill följa Lockwood hem och han får inte stanna kvar. Han får ta och skylla sig själv att han tvunget skulle komma och hälsa på. Och när de inte är arga så gråter de.
Det är ett intressant berättarperspektiv i boken. Från början är det ur Mr. Lockwoods synvinkel (alltså i första-person), men sen när mrs Dean (hushållerskan som berättar historien) berättar är hela historien ur hennes synvinkel. Och om hon berättar om hur någon har berättat någonting för henne är det ur den berättarens synvinkel.
Att på det här sättet experimentera med hur en historia berättas genom olika infallsvinklar är typiskt för romantiken (epoken, ni vet).
Om jag inte hade läst boken för att jag hade i uppgift att göra det skulle jag troligtvis ha slutat efter 70-80 sidor. Men, det gjorde jag inte och jag är glad att jag fortsatte läsa den. Den växte ju längre in i boken man kom, och jag tycker nog mer om den nu när det är ett tag sedan jag läste ut den.
Jag tycker att det var en bra bok. Den är ganska deppig, så det är inte någon jag vill läsa på mina mindre bra dagar. Men jag tycker att historien är väldigt bra berättad och det är ett intressant berättarperspektiv.
(En parantes såhär i slutet. I upplagan jag läste finns ett förord där det bland annat analyseras lite och sammanfattning av handlingen och sånt. Och om man är som jag och inte vill veta vad som händer innan man har läst boken kan man ju vänta med att läsa förordet tills man har läst boken. Det gjorde jag!)
Have You Read This One? 
Jag var antagligen för liten när jag läste den här boken, men då förstod jag verkligen inte grejen… Ska jag ge den en ny chans?
(Kommer du ihåg mig? Jag hade förut bloggen ingetlivutanbocker.blogg.se och kikade in här en del förut. ^^)
Klart jag kommer ihåg dig! 🙂
Jag läste ju den här som uppgift till skolan och jag var mycket tveksam de första 70-80 sidorna. Jag tycker väl bäst om boken nu, när det var ett tag sedan jag läste ut den. Jag tror att det är det här faktumet att den har en deprimerande stämning genom typ hela boken som man måste ta ställning till. Om man orkar att läsa den då, versionen jag läste var på 440 sidor, så den är ganska lång.
Men annars tycker jag absolut att du ska ge den en ny chans! Den är väldigt intressant skriven 🙂
Jag minns när jag läste den här boken för första gången ett par somrar sedan. De första 100 sidorna eller så tyckte jag var sega som attan men sen gick resten smärtfritt och jag vet att jag uppskattar den mer nu, så här i efterhand, precis som du gör (:
Jo, den var allt lite seg i början. Kanske var det delvis det här med att jag hade i uppgift att läsa den, då tenderar böcker att bli lite segare. Men det var nog också att jag hade den som skoluppgift som gjorde att jag läste klart den. Lite konstigt egentligen att man ibland tycker bättre om böcker när de har fått vila ett tag. Men, det kanske är det det handlar om – att man har fått smälta den ett tag.