Longbourn – Jo Baker
Originalets titel: Longbourn (2013)
Svensk titel: Huset Longbourn: Stolthet och fördom – tjänstefolkets berättelse
Förlag: Black Swan

Jag har alltid gillat Stolthet och fördom. Jag har läst boken både på engelska och svenska och sett olika filmatiseringar (bland annat som moderniserad vlog på youtube). När jag fick Longbourn i mina händer fick jag en ny chans att läsa historien ur ett annat perspektiv.

För att läsa Longbourn behöver man inte vara så insatt i historien. Man kan följa händelsernas gång i Stolthet och fördom, men de nämns mer i förbigående och det är inte alls där vikten ligger. I Longbourn får man följa familjen Bennets tjänare, hur det är att arbeta som tjänare. I Stolthet och fördom får man intrycket av att familjen Bennet inte är särskilt rika, i Longbourn känns de inte alls lika fattiga. De hade fler tjänare än vad jag trodde att de hade, men alla tjänare som är med i Longbourn nämns någon gång i Stolthet och fördom. Vi får främst följa hushållerskan Sarah.

Vad tyckte jag då? Jag tror att om jag inte hade läst Stolthet och fördom kanske jag skulle ha tyckt om boken lite bättre. Min bild jag hade av familjen Bennet stämde inte riktigt med den som jag fick av dem här. Jag förstår att tjänarna kan ha en annan bild av de som de jobbar för än man får om man följer arbetsgivarna. Men i några fall gick det emot min bild av karaktärerna.

Den här recensionen har nu legat till sig en bra tag. Känslan jag har av boken, efter att det var över två år sedan jag läste ut den, är att jag tyckte om den trots att, i alla fall två, av karaktärerna från Stolthet och fördom inte riktigt stämde. Det finns ett ställe i andra halvan av boken där man får lära känna en karaktär genom en tillbakablick i dennes liv. Den tillbakablicken drog ner mitt betyg av boken lite. Nu i efterhand kommer jag inte riktigt ihåg om jag tyckte att tillbakablicken ens hade behövt vara med, eller om jag bara ogillade den.

Möjligt att den här recensionen lite negativ, men jag gav den faktiskt 4 stjärnor på Goodreads. Jag skulle kunna tänka mig att läsa Longbourn igen, men kanske då som en egen bok och inte som någon följeslagare till Stolthet och fördom. Den här gången var jag kanske lite för inställd på att jag ville ha “mina” bilder av karaktärerna.