Glastronen – Sarah J. Maas
Original title: Throne of Glass (2012)
Series: Glastronen #1
Other books in the series: Crown of Midnight, Heir of Fire, Queen of Shadows, Empire of Storms (expected publication during 2016)
Translators: Lena Jonsson, Emma Jonsson Sandström
Publishing house: Modernista

Bokens handling från förlagets hemsida:
I kungadömet Adarlan – där magi och gamla seder förbjudits, och där härskaren styr med järnhand – kallas landets främsta lönnmördare, 18-åriga Celaena Sardothien, till rikets vackra, skimrande glasslott.
Hon reser dit, inte för att mörda kungen, utan för att vinna sin frihet. Om Celaena besegrar tjugotre motståndare i en tävling – mördare, tjuvar och soldater – blir hon frigiven från fängelset och kommer att få tjäna som kungens kämpe.
Kronprinsen, Dorian Havilliard, kommer att utmana henne. Kaptenen för livgardet, Chaol Västfall, kommer att träna henne. Och båda kommer att försöka vinna hennes hjärta. Men något ondskefullt ruvar i glasslottet, något som är där i syfte att döda.
Celaenas kamp för sin frihet övergår till en kamp för överlevnad, till ett desperat försök att förgöra de mörka krafterna innan de utplånar hela hennes värld.

När jag läste denna bok på engelska för ett år sedan sträckläste jag den, det var svårt att lägga den ifrån sig. Det är ett bra tempo i boken som gör att det inte blir tråkigt och man läser lätt “bara lite till”. När jag läste Glastronen den här gången tog jag det lite lugnare och tog in mer av beskrivningar och njöt av en trevlig översättning. Jag upptäckte saker jag missat förra gången.

Vi befinner oss i en fantasy-värld där all magi har förbjudits och i stort sett försvunnit. När jag läste boken på engelska kändes det som en fantasy-explosion mot slutet. Ni vet, när det känns som att författaren slänger in lite saker på slutet som det tidigare inte andats ett ord om – det kommer lite från ingenstans. Jag vet inte om det berodde på att jag nu läste på mitt modersmål eller för att jag läste boken lite långsammare eller för att jag var beredd på att det skulle komma (kanske en blandning av alltihop?), men nu fick jag inte alls samma känsla. Nu kändes det mer harmoniskt och det kom ingen fantasy-explosion.

Jag tycker om Celaena, Chaol och Dorian, de är lätta att tycka om. De har roliga replikväxlingar med snabba svar. Jag tycker om hur Celaena å ena sidan tillverkar egna vapen och ständigt noterar och planerar flyktvägar och å andra sidan älskar att klä upp sig i fina klänningar. Jag tycker om hur Chaol som hela tiden påminner Dorian om att hon är en lönnmörderska också kommer på sig själv med att tänka att hon är nog lite mänsklig trots allt.

Jag har läst de tre nästkommande böckerna på engelska också (de reserverades från biblioteket ganska snabbt efter den första var utläst). Jag ser fram emot att få läsa dessa på svenska med.

Tycker du om fantasy? Lite lockad av att läsa om en kvinnlig lönnmördare? Läs den.

Tack, Modernista, för recensionsexemplaret!