Svindlande höjder – Emily Brontë
Originalets titel: Wuthering Heights (utgiven första gången under pseudonym 1847, första gången på svenska 1927 med titeln Blåst)
Förlag: Albert Bonniers Förlag
I Svindlande höjder får vi träffa Mr. Lockwood som hyr ett hus av Heathcliff. Efter att ha varit på besök hos Heathcliff blir han nyfiken på dennes historia och ber sin hushållerska att berätta. Även om det från början är Heathcliff Lockwood är intresserad av är det Catherine berättelsen kretsar kring. Hon är den viktiga i historien.
Boken handlar till stor del om skillnader mellan kvinnan och mannen. Hur de två är i stort sett jämlikar som barn och innan giftermål. Men så fort de har gift sig är det genast mannen som har makten och är den som bestämmer. Kvinnan har ingenting att säga till om.
Det finns mycket känsla i Svindlande höjder. Det finns inte så många olika sorters känslor, men de som finns är det mycket av. En av mina tidiga tankar om den här boken är att de är väldigt arga hela tiden. Ett tidigt exempel är när Lockwood är på besök hos hyresvärden. Det är snöoväder och ingen vill följa Lockwood hem och han får inte stanna kvar. Han får ta och skylla sig själv att han tvunget skulle komma och hälsa på. Och när de inte är arga så gråter de.
Det är ett intressant berättarperspektiv i boken. Från början är det ur Mr. Lockwoods synvinkel (alltså i första-person), men sen när mrs Dean (hushållerskan som berättar historien) berättar är hela historien ur hennes synvinkel. Och om hon berättar om hur någon har berättat någonting för henne är det ur den berättarens synvinkel.
Att på det här sättet experimentera med hur en historia berättas genom olika infallsvinklar är typiskt för romantiken (epoken, ni vet).
Om jag inte hade läst boken för att jag hade i uppgift att göra det skulle jag troligtvis ha slutat efter 70-80 sidor. Men, det gjorde jag inte och jag är glad att jag fortsatte läsa den. Den växte ju längre in i boken man kom, och jag tycker nog mer om den nu när det är ett tag sedan jag läste ut den.
Jag tycker att det var en bra bok. Den är ganska deppig, så det är inte någon jag vill läsa på mina mindre bra dagar. Men jag tycker att historien är väldigt bra berättad och det är ett intressant berättarperspektiv.
(En parantes såhär i slutet. I upplagan jag läste finns ett förord där det bland annat analyseras lite och sammanfattning av handlingen och sånt. Och om man är som jag och inte vill veta vad som händer innan man har läst boken kan man ju vänta med att läsa förordet tills man har läst boken. Det gjorde jag!)













